Jag tycker det är galet stört hur så mycket har hunnit förändras i mitt liv de senaste åren.

Min personlighet har fått en sån vändning att jag själv blir förvånad när jag tänker efter.
När jag valde att söka till ett gymnasie i Nyköping hade jag ingenting att hämta i min håla längre. Jag ville bort, få nya äventyr och växa som människa. Jag vägrade bli en sån som fastnade här. Och jag är så jävla glad för det nu att jag bröt mig låss från det och gjorde min egna väg.

Jag lärde känna massor med nya människor som förgyllde mina dagar på ett annat sätt än tidigare. Det är faktiskt en stor skillnad på högstadiet och gymnasiet. Eller så är vissa människor bara mognare än andra. Det handlade inte längre om skitsnack om personer som precis lämnat rummet, skapa drama, sticka kniven i ryggen på folk eller hela tiden tävla om vilken statusnivå man var på.

Visst har jag brytit upp vänskapen med några utav mina då nya bästa vänner, men av rätta själ. Inte att det handlade om vem som pratade med vem, vem som hade gjort vad och så vidare. Vänskapsbanden bröts på grund av något verkligt problem. Saker som helt enkelt var omöjliga att lappa ihop och inte bara för att man ville skapa drama i en tråkig vardag.

Och jag är så jävla glad över att slippa sådan osäkerhet och energin som det för med sig. Jag vill aldrig bli en sån igen. En sån som byter vänner till dem som man tjänar mest på att umgås med, att prata skit om folk och i nästa sekund kalla dom för "gumman", att hitta på saker bara för att drama ibland är hemskt roligt i hemlighet. För jag är så jävla trött på sånt och det är ingenting som tilltalar mig. Jag är glad över att jag växt upp och alla de saker som jag har fått gå igenom de senaste åren. För vilken jävla människa jag har blivit nu!